Mkt bra (intressant, upplysande, skrämmande) artikel i DN Kultur idag, Poesi – var god dröj om lyrikens skamligt långa utgivningstider (man, jag, vi passar på att tacka internetet för alternativa publiceringsmöjligheter). Under artikelläsningen växte en slags pre-kaffe-bitterhet (med tydliga ironiavgreningar) inom mig: jaaa, verkligen jätteviktigt att dussindeckare som beskriver korrekt och tidsenligt senaste iMacfinesserna direktpubliceras*, men var god betänk hur skulle världen se ut (vissen regnskog, gnisslande tbanestationer, övergivna barn, oälskade skogskattor, hammarslagna knän, isärsprättade ligaturer,) om stod och föll lyriken med ngt så vulgärt som produktplacering? Järntyngder föll genom mitt bröst när det verkligen, på riktigt, åter påmindes mig (mitt inre en veritabel kötthiss; har jag hittills lyckats igga hur få som verkligen läser och känner och behöver lyriken,) hur liten läskrets poesin har.
Hur liten läskrets poesin har: why oh why, varför har poesin en sådan liten läskrets, vad skall vi göra åt det och hur går vi till väga? (2008 lyrikens år, spräng kretsarna vidare!)
Steg ett: istället för favvoroman eller krispiga vita tulpaner (en fet Amarone) i gåbortpresent blir det härmed enkom slanka ordmekaniska lyrikutgivningar inslagna mörkgröna snörlockar; måste vi hjälpas åt kasta den riktiga litteraturen: högre (tiralasù!).
* Inte ens jag är så naiv egentligen.
